Ny blogg!

Om du råkat hitta hit på något sätt får du gärna läsa mina inlägg men sedan ta en tur till min nya blogg 2doctors1tardis där jag skriver om allmänna nörderier med Tove Bengtsson. Välkommen!

Skräckfilmer gör folk till mördare – Det är ett faktum!

Läste en insändare i dagens Metro som jag vill dela med mig av (i ett jättefint egenhändigt hopklippt Photoshop-verk). Som ett fan av skräckfilmer känns den helt absurd och dessutom gammalmodig. Någon som håller med skribenterna?

Skräckfilmer gör folk till mördare

För det första: Vilket ”faktum” syftar de på? Och hur många föräldrar låter sina småbarn titta på skräckfilm?

Nu tror jag visserligen att det handlar om två tämligen unga tjejer, som inte direkt faktakollar saker utan skriver in ”on a whim”. Det känns dock lite sorgligare än om det varit ”Agda, 72” som skrivit in, det hade ju ändå varit väntat och jag hade ryckt på axlarna och tänkt att vissa äldre förstår inte vår generation och alla nymodigheter.

Men jag ville skriva av mig, blev lite frustrerad.

Min teori är att det är Tweens som skickat in detta. Twilight gör tonåringar avtrubbade och får dem att tro att avhållsamhet och romantik är vad som gäller. Vart är världen på väg?

OMG! It’s a frickin robot unicorn! It’s so intense!

Att spela ”Robot Unicorn Attack” är som att kraschlanda. Men som att man fick göra om det. Om och om och om och om igen. Eller som att man är i ett dåligt förhållande och försöker övertyga sig själv om att ”snart är det slut” ”nästa gång” eller ”det här är fan sista gången!”. Så sitter man ändå där, med Z och X och undrar vart kvällen tog vägen. Och självklart vill man ju höra klart på den där awesome låten som annars inte är så awesome. Men hey: It’s a frickin ROBOT UNICORN! Det kunde ju bara toppats av en ZOMBIE robot unicorn. Hur nu det skulle gå till. Så om du vågar och har tålamod: spela Robot Unicorn Attack. Annars: Sov. What else is there to do?

Robot Unicorn Attack

Lt. Colonel Ethan Wake?

Hjältar stöpta ur samma form?

Lt. Colonel John Sheppard
Lt. Colonel John Sheppard från Stargate Atlantis

Ethan Mars från Heavy Rain
Ethan Mars från Heavy Rain

Alan Wake
Alan Wake

Firefly – The video game?

Till att börja med, ni som inte sett Joss Whedon‘s fabulösa (men ack så korta) tv-serie Firefly: SEE IT! NOW!

För några veckor sedan hamnade jag i ett samtal med vänner och bekanta om vilka böcker man skulle vilja se som spel. Mitt inlägg i diskussionen var i princip ”Öööh…böcker..? Neil Gaiman..? Whuat..?”. Jag läser helt enkelt inte mycket böcker, och de jag läser är nästan uteslutande Gaiman-böcker. Jag må inte vara någon book worm men är en tv-nörd och när jag började spela Red Dead Redemption fick jag en snilleblixt (jag svär, en glödlampa tändes över mitt lilla huvud); visst skulle Firefly göra sig bra som ett tv-spel? Jag tänker mig en RDR/Mass Effect-hybrid med små uppdrag och ett BIG mission som går genom hela spelet, där ens val påverkar utgången (ett action-rpg helt enkelt!). Du spelar en person som av någon anledning liftar med rymdskeppet ”Serenity”, du får interagera med besättningen från tv-serien och i konversationer kan du även påverka deras val (ska Mal satsa på Inara eller vill du hellre ha honom, eller henne!, för dig själv? Mmm, Mal… What, Alistair who?). Rymdskeppet fungerar som basläger (som i ME) och uppdragen sker, precis som i serien, i western-miljö på olika planeter.
Det utspelar sig INNAN River och Simon (och Shepherd Book?) eller i en alternativ värld utan dem (jag gillar de karaktärerna men de funkar inte riktigt med tanke på att deras historia är THE BIG story i serien).

Inte så nytänkande kanske men jag tycker inte allt behöver det. Det som ska skilja det här spelet från liknande är självklart Whedon’s och hans författares klockrena känsla för gripande och rolig dialog. Man ska skratta, gråta, skjuta och som vanligt i Whedonverse ska en älskvärd karaktär dö (and maybe you’ll choose who it will be…). Plus bra musik!

I’m just putting it out there. Please, Joss?

Firefly

Alan keeps me awake

Jag minns när jag var 14 år och min bonusbror fick första Silent Hill-spelet. Han vågade inte spela det ensam så jag och min lillasyster fick sitta på varsin sida om honom i soffan när han begav sig in i skräckvärlden. Själv har jag aldrig vågat spela läskiga spel (skräckfilmer älskar jag dock), jag får panik och nerverna är på spänn hela tiden vilket bara leder till att jag inte kommer någonvart. Det är svårt att hålla i en kontroll om man behöver händerna för att hålla för ögonen!

Min smarta sambo kom dock med förslaget att spela spel tillsammans, och framförallt då spel jag inte (och kanske inte han heller) skulle våga spela själva. Först var det Bioshock (awesome!) och nu är vi på äventyr i Bright Falls som Alan Wake. Efter att jag provat skjuta creepy frickin spökmänniskor i en mörk skog, och nästan börjat gråta av panik och rädsla, kom vi fram till att numera kör jag bara när det är dag. Vi har spelat två episoder av Alan Wake och jag tycker det är väldigt bra hittills. Manuskript-sidorna man hittar är inte så farligt spoilande utan funkar som en stämningshöjare, de är så blandade att det ibland tar så lång tid att man glömt att just det där skulle hända just på det stället.

Det är skönt att fastän jag är en liten chicken shit får jag uppleva de här läskiga, men också väldigt bra, spelen. Och om min sambo får som han vill vågar jag kanske en natt stå där med flicklampan i skogen utan att skrika.

Geeks – The next generation?

”Kent-flikkor” är gårdagens nyheter, idag finner man de mest fanatiska fangirlsen på Science Fiction-bokhandeln och nörd-mässor. Anledningen är ett par böcker som blivit ett par filmer och som handlar om en tonårsvampyr som glittrar, hans egen fangirl Bella och en liten varulv. Jag talar givetvis om Twilight. Själv har jag inte läst någon av böckerna men jag har sett första filmen och min dom är: it sucks. Oavsett vad man tycker om Twilight har franchisen helt klart lockat nytt blod till the realm of geeks. I bästa fall går fangirlsen vidare till mer fantasy, i värsta fall kommer fler Twilight-inspirerade verk och hela genren blir en enda röra av tonårsångest.

The Scandinavian Sci-Fi, Game & Film convention i höstas var en skådespelare från Twilight på plats för att skriva autografer så mässan var full av fangirls som förpestade tillvaron (ja, jag är bitter. Leave my turf alone!). En person som tog tillvara på tillfället var Kim W Andersson, författare till serien Love Hurts. Vid hans signeringsbord var det helt tomt så när han såg ett gäng tonårstjejer gå förbi ropade han ”Hej, tjejer! Gillar ni Twilight?” varpå tjejerna svarade med skrikande tjut och Kim fortsatte med ”Bra, då gillar ni det här” och visade sitt album. Längre såg jag inte men tjejerna stod i alla fall kvar när jag gick och förhoppningsvis fick de upp ögonen för något mer än Twilight.

Som sidenote kan jag tillägga att även Star Wars: The Clone Wars förpestade mässan. Jag älskar Star Wars men det är inte okej att hälften av båsen på mässan är Star Wars-bås. Det är ju bara samma saker överallt! Enough!

Tidigare äldre inlägg